SASNET: Staffan Lindberg om Thaiyur

SWEDISH SOUTH ASIAN STUDIES NETWORK

Artikel till Sydasien nr 2, 1995

Tillbaka till Thaiyur - Välfärd 'Indian style'

För tjugofem år sedan bodde Göran Djurfeldt och Staffan Lindberg ett år i byn Thaiyur söder om Madras och skrev två böcker om dess utvecklingsproblem. Nu har de återvänt och berättar här om vad som hänt i byn.

På väg tillbaka till byn funderade vi mycket på vilka förändringar som kunde ha inträffat sedan vi lämnat byn för 25 år sedan. Storstaden Madras har krupit söderut mot byn. Hade byn rentav blivit en förort?
När vi hörde talas om alla fabrikerna och om stadsbornas uppköp av mark i byn, så kunde vi inte föreställa oss att vi om igen skulle behöva gå ut på fälten för att uträtta våra behov, men redan första dan i byn var vi tvungna att göra precis som alla andra, uträtta våra behov på sjöstranden och sedan tvätta baken i sjön. Vilken härlig syn i gryningen! Sjön var full av vatten, grönskande skogar växte på den andra sidan och hägrar flög lågt över vattnet. Kanske kan man förstå om folk inte vill undvara denna dagliga upplevelse för att i stället stänga in sig på en mörk liten toalett. Nu är det väl främst män som går dit efter soluppgången, medan kvinnorna långt tidigare smyger sig ut i mörkret rädda för minsta skugga. Men kan männen verkligen njuta av utsikten medan de tvingas kryssa mellan lämningarna efter alla andra morgontidiga besökare?
Vi hade faktiskt väntat oss att det skulle finnas toaletter i huvudbyn, åtminstone hos de högkastiga Vellalas, som borde ha påverkats av urbaniseringen och moderniseringen. En plats där vi kunde stänga in oss, som vi västerlänningar brukar. "Ingen plats är som toaletten," säger Brecht, "en plats dit man kan dra sig undan till och med på sin bröllopsnatt - en visdomshärd, med dynga nedan och stjärnor ovanför."
Förvåningen över bristen på toaletter till och med på Vellalagatan överträffades dock av något helt annat. Inte ens i vår livligaste fantasi kunde vi drömma om att på de grönskande åkrar där vi engång brukade gå och bada i en stor bevattningsbrunn nu låg en jättestor 'Software Park - en datahögskola där pojkar och flickor studerar för astronomiska terminsavgifter och badar i separata swimmingpooler.

Övergivna ruiner

En annan överraskning var själva Vellalagatan. Den brukade se stadsliknande ut med tvåvåningshus som kantade gatan i långa rader. Nu sprider sig i stället stora taggiga prosopisbuskar över ruinerna efter flera hus, bara nio hus finns kvar. Femton familjer har sålt sin jord och flyttat från byn. Det verkar som om Vellalakasten har drabbats av samma öde som så många andra godsägarkaster i Indien. Kannumuthu kallar det för 'arbetskraftsproblemet'. Rent ekonomiskt innebär det att dessa byarnas traditionella godägare inte kan betala de löner som krävs för att behålla en permanent och pålitlig arbetsstyrka. Konkurrensen från de många fabrikerna längs vägen till Madras är för stark. Eller som en annan godsägare uttryckte saken: "Förr i världen brukade arbetarna komma tidigt på morgonen och knacka på dörren med sina skäror och ropa: 'Ska vi inte ut och skörda idag?' Nuförtiden måste vi både ge dem lön och ris och fiskcurry, och till med brännvin på kvällen, för att de ska tycka det är lönt."
De Vellalafamiljer som finns kvar försöker bara överleva, och väntar som den gamle storgodsägaren Natarajan på rätt tillfälle att sälja sin jord. Deras barn har redan flyttat till stan eller skaffat sig jobb utanför lantbruket. Så i det avseendet är datahögskolan en bra symbol för hur storstaden tränger sig på denna förortsby. Bara några kilometer från denna högteknologianläggning dör Vellalabyn en långsam död, medan folk tycks klamra sig fast vid sina traditioner.
Men till och med det är svårt. Thaiyur har förlorat inte bara flera av sina Vellalafamiljer. Alla barberarna har till exempel gett sig av, så nu har Vellalamännen fått lära sig att raka sig själva. "Var det ni som köpte rakhyvlar och fick barberarna att flytta, eller var det tvärtom: Var ni tvungna att köpa rakhyvlar för att barberarna hade flyttat," frågade vi Kannumuthu. "Det var de som lämnade byn först," svarade han. "Det kom en statlig bestämmelse som gav dem äganderätt till den jord som tjänstekasterna brukade få njuta avkastningen från i utbyte för de tjänster som de försåg byn med. Så fort de fått jorden sålde de den och flyttade till stan." Troligen har de satt upp frisérsalonger i någon medelklassförort nu.
Men barberarna var också upprörda för att godsägarna hade slutat att ge dem mat två gånger om dan som brukligt var. När Vellalas gick över från att laga ris på kvällen till förnämare kvällsmat, så kunde de inte heller ge något ris till sitt tjänstefolk, och de var för snåla för att ge dem rispannkakor. "Det var en massa bråk om detta, och det slutade med att de flyttade från byn," berättade Kannumuthu. Så man ska nog inte överdriva den traditionella mentaliteten hos Vellalas. Inte heller de är immuna mot moderniseringen som man kan förstå av de förändrade matvanorna.

Jorden till brukarna

Man kan bara gissa vad som hänt med jorden nu när de flesta Vellalafamiljerna flyttat. Troligen samma sak som på så många andra håll, dvs att bondekasterna i viss utsträckning tagit över jorden från de gamla godsägarna. I Thaiyur skulle det betyda att 'kolonifolket', som Vellala kallar dem, eller de 'registrerade kasterna', som de föredrar att kalla sig själva, har köpt det mesta av jorden. De utgör nämligen 90 % av byns befolkning. Trogna arrendatorer och andra familjer som favoriserats av godsägarna kan ha fått chansen, precis som en gång Kakamunian, som redan 1970 var den störste jordägaren i byn! Om så är fallet kan det till och med ha skett en viss utjämning av den tidigare så skeva jordfördelningen.
Men det stämmer inte med den andra bilden - att det är de rika Madrasborna som köpt upp jorden i byn. Till Vellalas stora sorg har det faktiskt inte varit deras fina risfält, de bästa jordarna i byn, som mest efterfrågats av stadsborna. Det är i stället den betydligt sämre jorden längs de vägar som gränsar till byn, och förklaringen till detta är enkel: kommunikationerna. Thaiyur har fortfarande inte en bilväg som är farbar året om. Det är därför som de kvarvarande Vellalafamiljerna föredrar att som Natarajan ligga lågt och vänta på bättre priser, och under tiden kanske arrendera ut jorden till 'kolonifolket'.
Det är alltså tydligt att de rika föredrar att lägga vantarna på jorden längs vägen. Där ligger stora inhägnade plantager med kokospalmer och mangoträd, men de är antagligen inte så inkomstbringande som de fattiga i kolonierna tror. Mellan plantagerna ligger fabrikerna och datahögskolan. De är mera välkomna i byn eftersom folk kan få arbete där och för att de driver upp lönerna, som Vellala har så svårt att klara av och som skapar deras 'arbetskraftsproblem'.

Ökat välstånd

När vi frågade våra vänner i Chinnapilleri, en av Thaiyurs många kolonier, hur livet gestaltade sig nu jämfört med för tjugofem år sedan, så förnekade de först att de fått det bättre. Man ska inte vänta sig något annat av ett folk som alltid ansett sig stå på samhällets botten. Ett bevis på deras elände, påpekade de, var att under översvämningen i höstas, när vattnet stod en meter högt i kolonin, så var de tvungna att fly till Kelambakkam, sova i skolan i tre nätter och bespisas av delstatsregeringen. Men motbevisen är många och tydliga och när vi pratat en stund var vi ganska överens. Folk har bättre kläder nu. Det är knappast troligt att man i dag ska få se en kvinna som torkar halva sin sari efter att ha tvättat den, medan hon nödtorftigt försöker skyla sig i den andra halvan - det enda sättet man kan tvätta sina kläder när man bara har en sari. Lerhyddorna med palmbladstak finns kvar, men många av dem är idag försedda med elektricitet, och många hus är byggda i cement med tegeltak.
De flesta av dessa har byggts av hushållen själva snarare än av de sociala myndigheterna som driver stora egnahemsprogram. Näringsstandarden slutligen har också blivit mycket bättre. Inga barn med uppsvällda magar, inga barn med rödstripigt hår och bara enstaka snoriga ungar pekar på att barnen nog är bättre närda och friskare än någonsin tidigare.
Även om kolonifolket är benägna att protestera så kan man nog avgöra saken genom att jämföra dagslönen förr och nu. 1969/70 var dagslönen 2 1/2 rupier (plus mat), och precis som idag så fick kvinnorna hälften så mycket. Riset kostade då 1,10 på marknaden och en dagslön räckte alltså till att köpa ungefär två kilo. Inte undra på att folk var undernärda på den tiden! Idag tjänar en lantarbetare 30 rupier om dagen medan riset kostar 9 rupier. För en dagslön får man alltså nästan 3 1/2 kilo ris. Ris är den huvudsakliga födan och även om kostnaden för ris inte utgör en lika stor andel av hushållsbudgeten som för 25 år sedan så kan man använda dagslönen och priset på ris som en indikator på hur reallönen har förändrats. Med detta mått har reallönen faktiskt ökat med 81 %, eller med 2,5 procent per år över perioden. Eftersom efterfrågan på arbetskraft också har ökat snarare än minskat, särskilt med tanke på de många fabrikerna längs stora vägen, så är det knappast någon tvekan om att levnadsstandarden för arbetarklassen i Thaiyur har ökat väsentligt.
Samtidigt är det klart att det inte gäller alla delar av befolkningen. Det finns flera områden i byn som inte fått del av de allmänna förbättringarna. Vi fick ett dramatiskt bevis på detta när vi besökte Palamanagar, en av de största kolonierna. När vi kom in i en del av kolonin där en av våra bästa intervjupersoner brukade bo kändes det som om vi plötsligt kastats tillbaka till 60-talet. Här krävdes det ett tränat öga för att över huvud taget se några förbättringar. Fattigdomen var skriande. Bara något enstaka hus i cement och få av dem med elektricitet.
Vi hade sällskap av en lantarbetare vars enda ägodel förutom en enkel hydda var en buffel som han varsamt ledde efter sig. Kalven hade han sålt för att få pengar till medicinsk behandling för sin fru, som hade blivit förlamad nedanför midjan efter det att hon fött deras andra barn. Han lyfte upp barnet ömsint i sin famn och vi blev chockade av åsynen av det magra, sjuka barnet, som såg ut att kunna dö när som helst. Stalin som de kallade flickan, hade varit vek sedan födseln. 'Hon behöver bara näringsrik mat för att bli frisk', hade doktorn sagt till dem. Hon liksom många andra barn i byn var född på ett sjukhus, en revolution om man jämför med 60-talet. Men vad hjälpte det när fattigdomen skrek dem i ögonen. Frun hade varit intagen på sjukhus i Chingleput och blivit hänvisad till Allmänna Sjukhuset i Madras för vidare behandling, men de var rädda att hon skulle få elchocker, så de hade återvänt hem till byn. Efter att ha sålt sin enda kalv och pantsatt bröllopssmyckena hade de tagit sig till en natu vaittiyan (traditionell örtläkare) i staden Thiruporur knappt en mil söder om byn. Efter åtta månaders behandling och en viss förbättring kunde nu den unga kvinnan ta sig fram med en käpp.
Vi såg andra sjuka i kolonin, en ung flicka med filariasis - en söt liten flicka som inte kunde stödja på benen - och en utvecklingsstörd pojke som var blind på ena ögat. Fattigdomen och sjukdomarna i denna del av byn fick oss att se gränserna för den utveckling som ägt rum i Thaiyur. Kanske berodde det, som många sa, på att folk i kolonin brände sprit och att alkoholismen var utbredd, ett problem som förvisso är stort i hela Thaiyur. Men ett lika viktigt skäl är nog att folk i just denna del av kolonin saknar tomträtt till sina hus, trots att de har bott där i mer än tjugofem år. Därmed är de till exempel inte berättigade till hjälp från det statliga egnahemsprogrammet och andra sociala förmåner.
Ändå har något avgörande hänt. På den 'gamla goda tiden', som Vellala skulle ha utryckt det, så levde folk på kanji (hirsgröt) och det var sällan som de kunde unna sig lyxen av grönsaker och mjölkprodukter. Nuförtiden kanske de inte precis simmar i ghee (smör) som det rundmagade herrskapet på Vellalagatan men de allra flesta kan i alla fall äta sig mätta året om. En näringsspecialist kan säkert fortfarande hitta fel i deras näringsintag, men det gäller säkert också för de högre kasterna i byn. Man ska heller inte glömma att nämna att alla skol- och förskolebarn numera får skolmåltider - introducerade av den förre chefsministern och legendariske filmskådespelaren, M. G. Ramachandran, och omhuldade också av hans efterträdare, Dr. Jayalalitha. Vad man än kan säga om dess effekter på statsfinanserna, så är det ingen tvekan om att detta program varit viktigt för barns näringsstandard och hälsa.
Så det är ingen tvekan om hur jämförelsen mellan förr och nu faller ut. Vanligt folk i Thaiyur har det mycket bättre än någonsin förr. Reallönerna har ökat och näringsstandarden är bättre. Svaga och utsatta grupper finns fortfarande kvar, som till exempel äldre utan vuxna barn som kan försörja dem, eller folk som slagit sig ner på allmänningarna och som saknar tomträtt som kan ge dem rätt till statliga förmåner - vattenförsörjning, bostadssubventioner, etc. Det största hälsoproblemet idag verkar vara vattenburna infektionssjukdomar som i hög grad orsakas av sanitära bister, t ex att det inte finns några toaletter i bruk, men eftersom folk har en bättre näringsstandard får dessa sjukdomar inte lika förödande effekter som förr i tiden.

En indisk 'välfärdsstat'?

Det kanske låter upprörande för somliga och löjligt för andra, men man kan åtminstone spekulera lite kring begreppet 'den indiska välfärdsstaten'. Den välfärd som den indiska staten förser invånarna med är visserligen minimal men icke desto mindre viktig. Vår erfarenhet från Thaiyur är att de fattiga har blivit beroende av staten för den lilla välfärd som de trots allt åtnjuter. Förr i världen fick de förlita sig på godsägarnas välvilja, men idag är de beroende av statens generositet. Deras möjligheter att bygga sig ett beboeligt hus, eller få statligt stöd för detta, är till exempel beroende av att de har äganderätt till sin tomt och det kan bara staten ge dem. För sin livsmedelsförsörjning har de blivit beroende av ransoneringskort som gäller inköp i lågprisbutikerna och där riset kostar endast 6 rupier per kilo. Deras barns välfärd är beroende av skolmåltiderna och av mödra- och barnhälsovården och dess vaccinationsprogramm. När staten misslyckas, som t ex att tillhandahålla en bra sjukvård för svårare sjukdomsfall, så är det just de fattiga som får ta konsekvenserna.
Samtidigt ska man inte tillskriva 'välfärdsstaten' hela förtjänsten av de förbättringar som skett. Urbaniserings- och industrialiseringsprocessen bidrar också. I varenda koloni hittar man nu folk som jobbar i fabrikerna längs huvudvägen, antingen som daglönare eller som fast anställda med för byn hyggliga löner. Lantproletariatet håller med andra ord på att bli urbant och i den utvecklingen ökar också deras levnadsstandard.
I detta avseende är inte Thaiyur representativt för hela landsbygden i Tamil Nadu. Men vi är övertygade om att den ekonomiska utvecklingen i delstaten, även om den varit svagare än på flera andra håll i Indien, har inneburit förbättringar inte bara för över- och medelklassen, utan också i någon mån för de lägsta skikten. De statliga programmen för fattigdomsbekämpning har spelat en viktig roll. Det är med andra ord resultatet av en blandning av två olika processer som vi kan se i Thaiyur, å ena sidan den indiska 'välfärdsstatens' utveckling och å andra sidan urbanisering och industrialisering.

Mindre slitage på naturen

En paradoxal effekt av urbanisering och industrialisering är det minskande trycket på byns allmänningar. Ett tecken på det är höjden på de prosopisbuskar som nu breder ut sig. Förr blev de aldrig mer än två meter höga innan de högs ner för att användas som ved eller för att säljas vid vägkanten i Kelambakkam. Nu står de höga som träd med decimetertjocka stammar. Ett annat tecken är alla träden på andra sidan sjön som visar att trycket på skogen minskat. En skogsplantering i den sydvästra delen av byn ser nu mycket bättre ut än den gjorde förr. Skälet måste vara att folk har annat för sig än att valla sina magra kor och getter i skogen, och att de inte behöver sticka sina fingrar blodiga på de taggiga proposisbuskarna för att få ihop till ett mål mat. Detta är en utveckling som går stick i stäv med vad som är vanligt i andra delar av Tamil Nadu, där det finns få tecken på ett minskande tryck på de allmänna naturresurserna. Därför är vi benägna att tolka denna förbättring i naturen som ett resultat av industrialisering och urbanisering - ett resultat som vi knappast kunde förutse. Ironiskt nog sker detta just innan mycket av denna jord köps upp av industriägare och rikt folk från Madras.

Thaiyur om 25 år?

Vi kommer inte att få chansen att besöka byn Thaiyur om ytterligare tjugofem år, eftersom byn då kommer att ha uppslukats av storstaden Madras. I det avseendet är datahögskolan ett säkert tecken. Men kommer vanligt folk att få del av den utveckling som nu äger rum? När fabrikerna är byggda kanske de flesta jobben går till personer med högre utbildning än den som folk i Thaiyur skaffat sig. När Thaiyur får en bättre väg kommer också mer av allmänningarna och den enskilda marken att köpas upp av kapitalister, filmstjärnor och annat folk med pengar. Vad blir då kvar av den omfördelning av jorden som vi hittills sett tecken på? Inte ens den minimala 'välfärdsstaten' känns riktigt säker nu när högervindarna börjat blåsa också över Indien och kanske tvingar fram budgetnedskärningar också på sånt som är ett absolut minimum av livets nödtorft i ett civiliserat samhälle.